len vid min hemkomst återfann jag Manon vackrare, gladare och ömmare än någonsin.
Icke desto mindre uppstego några moln, som tycktes hota min lyckas byggnad. Men de skingrades fullständigt, och Manons lekfulla glättighet gjorde upplösningen så komisk, att jag ännu finner ljuvhet i en hågkomst, som för mig framställer hennes ömhet och älskvärda väsen.
Den enda betjänt vi hade tog mig en dag avsides och förklarade med en viss förlägenhet, att han hade en betydelsefull hemlighet att meddela mig. Jag uppmuntrade honom att tala rent ut, och efter några omsvep lät han mig förstå, att en främmande, förnäm herre tycktes ha fattat kärlek till mademoiselle Manon. Mitt blod började genast svalla i mina ådror.
— Och hon? Vad tycker hon om honom, avbröt jag häftigare än som var rådligt, om jag ville erhålla några upplysningar.
Min hetsighet skrämde honom. Han svarade med orolig uppsyn, att hans skarpsynthet icke hade sträckt sig så långt. Men han hade flera dagar lagt märke till, att denne främling enträget infann sig i Boulogneskogen, varest han steg ur sin vagn och ensam begav sig in i sidoalléerna, där han tycktes söka tillfälle att se eller möta mademoiselle. Min betjänt hade därför funnit på att inlåta sig med hans tjänare för att få veta deras herres namn, de hade förklarat, att han var en italiensk prins och misstänkte honom själva för något galant äventyr.