144
Några ytterligare upplysningar hade han icke kunnat skaffa sig, tillade han darrande, emedan prinsen, som just då kommit ut ur skogsparken, förtroligt närmat sig honom och frågat, vad han hette. Därpå hade främlingen, som om han gissat, att betjänten var i vår tjänst, lyckönskat honom till att tjäna den mest förtjusande kvinna i världen.
Jag avbidade otåligt fortsättningen på denna berättelse, men han slutade den med försagda ursäkter, vilka jag tillskrev min obetänksamma uppbrusning. Jag uppmanade honom förgäves att fortsätta, och det utan omsvep, men han bedyrade, att han ingenting mer visste och att han icke återsett prinsens tjänare sedan gårdagen, då det nyss berättade inträffat.
Jag tillfredsställde honom icke blott med lovord utan även med en hederlig vedergällning, och utan att förråda den ringaste misstro mot Manon uppmanade jag honom i lugnare ton att bevaka främlingens alla förehavanden så mycket han kunde.
I själva verket hade hans förskräckelse hos mig uppväckt smärtsamma tvivel. Denna skrämsel kunde ha förmått honom att undanhålla mig en del av sanningen. Efter en stunds eftersinnande hämtade jag mig dock från min ängslan, ja, jag ångrade till och med detta bevis på klentro.
Jag kunde ju ändå inte klandra Manon för det hon var älskad. Det var ganska sannolikt, att hon själv var okunnig om sin erövring, och vilken tillvaro
