sedan jag förlorat hoppet att kunna göra det utan hans samtycke.
Jag meddelade Manon denna plan och lät henne förstå, att förutom kärlekens och pliktens bevekelsegrunder även nödens kunde driva oss härvidlag, ty våra tillgångar hade smält ihop betänkligt, och jag började frångå min mening, att de voro outtömliga.
Manon mottog detta förslag med märkbar kyla. Men som de invändningar hon gjorde och de svårigheter hon förebar endast tycktes härröra från hennes ömhet och fruktan att förlora mig, om min far motsatte sig vårt giftermål, hyste jag icke den minsta misstanke om det grymma slag, man beredde sig att tilldela mig.
Då jag framhöll nödvändighetens bud, svarade hon, att vi ännu hade medel till vårt uppehälle under några veckor, och att hon därefter skulle finna hjälpkällor hos några tillgivna släktingar i landsorten, vilka hon skulle tillskriva. Hon förmildrade sin vägran med så ömma och lidelsefulla smekningar, att jag, som endast levde i henne och som icke hyste den ringaste misstro till hennes hjärta, gav mitt bifall till alla hennes invändningar och alla hennes beslut.
Jag hade överlåtit åt henne att förfoga över vår gemensamma kassa och ombestyra våra dagliga utgifter. En kort tid därefter märkte jag, att vårt bord var rikligare försett och att hon hade skaffat sig några smycken av ansenligt värde. Då jag nogsamt visste, att vi näppeligen kunde ha mer än tolv