nom denne stackars gosse, vilken hon betraktade som en del av sig själv. Denna berättelse förfelade icke att röra honom. Han förband sig att hyra ett bekvämt hus åt Manon och er… det är nämligen ni själv som är den stackars föräldralösa brodern. Han lovade dessutom att möblera det bekvämligt och varje månad tillställa er fyrahundra livres, vilket om jag räknar rätt, gör fyratusenåttahundra om året. Innan han avreste till lantstället, gav han order åt sin intendent att söka ut ett hus och iordningställa det till hans återkomst. Ni får då återse Manon, som ålagt mig att framföra tusen hjärtliga hälsningar till er och försäkra er, att hon älskar er mer än någonsin.
Jag satte mig ned och grubblade över denna besynnerliga vändning i mitt öde. Jag fann mig ett rov för de mest stridiga känslor och följaktligen i en villrådighet, så svår att skingra, att jag länge satt utan att besvara alla de frågor, som Lescaut ställde till mig, den ena efter den andra.
I denna stund sargade mig hedern och dygden ännu en gång med samvetskvalens taggar och jag blickade suckande tillbaka på Amiens, på min fars hus, på Saint-Sulpice, på alla de ställen, där jag framlevat skuldlösa dagar. Vilket omätligt svalg skilde mig icke nu från detta lyckliga tillstånd! Jag såg det endast i fjärran likt en skugga, som ännu väckte min saknad och åtrå men som var alltför svag för att egga mig till strävan därefter.
— Genom vilket olyckligt öde, sade jag, har jag
