82
blivit så brottslig? Kärleken är ju en oskyldig passion, hur har den för mig blivit en källa till elände och förvillelser? Vad var det som hindrade mig att leva ostört och dygdigt med Manon? Varför tog jag henne inte till äkta maka, innan jag njöt hennes ynnest? Skulle inte min far, som älskade mig så innerligt, ha givit sitt samtycke därtill, om jag ansatt honom med rättmätiga yrkanden? Ack, min far skulle sjalv ha hållit av henne som en älsklig dotter, fullt värd att vara hans sons hustru, jag skulle då ha levat lycklig med Manons kärlek, med min fars tillgivenhet, med alla rättsinnigas aktning, med rikliga tillgångar och i den sinnesro, som dygden skänker. Vilken motsats mot min nuvarande belägenhet! Vad är det för en förödmjukande roll man här kommer och erbjuder mig? Vad? Jag skulle dela?… Men vad båtar det väl att tveka, om Manon har ordnat det så, och om jag skulle förlora henne utan denna eftergivenhet?
— Herr Lescaut, utropade jag och tillslöt ögonen som för att undfly dessa smärtsamma betraktelser, om det har varit er avsikt att göra mig en tjänst, så tackar jag er. Ni kunde väl ha valt ett hederligare sätt, men nu är det redan gjort, eller hur? Nåväl, låt oss då inte tänka på annat än att draga nytta av era omsorger och fullfölja er plan.
Lescaut, som av min uppbrusning och den därpå följande långa tystnaden blivit illa till mods, vart förtjust över att se mig fatta ett beslut, alldeles motsatt det, han tvivelsutan befarat, han var nämligen
