Sida:Maria - en bok om kärlek.djvu/105

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


XLIII.

Jag visste blott, att jag satt som en kung med den kostbaraste skatt i min hand. Skatten var i min hand, och jag var konung, kunde nyttja den eller skänka den bort, allt efter min kungliga nyck,

Högmodig satt jag med min skatt, höll den triumferande upp inför mina visa ögon och sade: Denna skatt är i sanning sällsynt, och ve den, som vågar att stjäla den ifrån mig. Den är min af guds nåde, jag är icke skyldig någon räkenskap för den. Den behagar mig, denna skatt, det lyster mig att begagna mig däraf. Men kanske behagar det mig i morgon att kasta den bort, ty jag är konung och min skattkammare full.