Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Som en högmodig konung höll jag Maria i min hand. Trygg i min herskarerätt lekte jag med henne, släppte henne öfvermodigt ifrån mig och njöt dubbelt af att eröfra henne tillbaka. Visste, att när jag sade: Kom! så kom hon, och när jag sade gå! så gick hon. Men visste icke, att den dag skulle gry, då jag i armodets ångest och vånda glömde alt högmod och bad: Blif hos mig, du min sällsyntaste, min enda skatt.
