Jag går in på kaféet, begär bläck och penna och skrifver: »Jag vill icke, att du längre är tillsammans med honom. Blif sjuk och kom till mig, som är sjuk af längtan och åtrå. Om du älskar mig, så kommer du«.
En kypare lofvade för goda ord och betalning säkert och obemärkt att skaffa biljetten Maria i handom. Och jag går hem.
Jag ordnar rummet festligt. Det fins ingen oro hos mig; jag vet, hon måste komma. Och knappt har jag slutat mina förberedelser förrän en vagn rullar fram för porten, och jag ser — från fönstret — en hvitklädd dam stiga ur.
Hon står i mitt rum, hennes barm häfves, och hon pressar handen mot det högt klappande hjärtat. En drömsyn så skön. En skumklädd nymf. Klädningen är hvit, mjuk, tät ock dock så flyktig som skum, lager på lager af hvitt, väfdt af de tunnaste spindelväfstrådar, det är ett ämne, så luftigt, så eteriskt, att man nästan tycker, det borde dunsta bort vid beröring. Ja, en drömsyn.
