Sida:Maria - en bok om kärlek.djvu/119

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
121

den blindaste tillbedjan, den mest trofasta hängifvenhet hos de kvinnor, hvilka de röfvade från främmande strand. Jag tycker, det låter troligt. Hvarje kvinna drömmer om en röfvare, som befallande begär och tager henne i starka armar. Och jag tror icke på munklegenderna om unga jungfrur, hvilka hällre uthärdade fängelse och tortyr, ja till och med döden för sin egen hand, än en förälskad röfvares famntag. Det är sägner för barnkamrarna, icke för jungfruburar, där fåglarna äro flygfärdiga.

Ju dumdristigare jag bortförde Maria, desto hetare brann hennes kärlek. Såg hon min snäcka närma sig stranden, flydde hon på narri. Så mycket härligare var det att blifva buren ombord, i stället för att godvilligt trippa öfver en ordentlig landgång.