Sida:Maria - en bok om kärlek.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
128

vänlig och öfverseende, tagande det hela som det var: ett ledsamt misstag.

Spelade jag min rol väl? Eller anade du, att det låg något bakom, något, som skulle döljas för dig? Kände du, när jag tryckte dig i mina armar, att min lycka var större, än jag ville tillstå?

Låg det kanske en alt genomskådande illistighet i din blick, när du märkte de nedbrunna ljusen på det ännu dukade bordet och med ett förebrående leende sade: »Nu har du åter gått sent till sängs....?«

Och när jag svarade: »Ja, jag hade ett angeläget arbete«, var du då aldeles uppriktig, inte en enda liten smula elak, när du helt lätt svarade: »Ja, hvad skulle väl annars kunna hålla dig vaken så länge?«