Sida:Maria - en bok om kärlek.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
42

stelna i kylande hån: »Hon har en gång haft en älskare, har hon glömt honom? längtar hon månne icke städse efter honom? eller om hon har glömt honom, längtar hon icke efter en ny?«

Nej, Maria, du talar som en dåre. Men jag säger dig: akta dig för de falska profeter, som ropa om sanning på torgen. Sanningen är ett tveeggadt svärd, som hälst bör stanna i skidan, och, som fördt af obetänksamma händer, våller mer förargelse än alla dundrande lögners kartescher. Jag säger icke: ljug! men jag säger: var tyst. Och jag tillägger: tvingas du att tala, öfverväg då först kärligt och käckt, om sanningen eller ett litet undvikande af densamma skall tjäna det goda bäst.«

Så predikade jag den sanna människokärlekens lära för Maria, som var en uppmärksam åhörare och först föll i sömn en lång stund efter det, att jag hade slutat.