Sida:Maria - en bok om kärlek.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
84

mot ansigte — blossande och våta af rägn och blåst — stodo där och skrattade.

Hvad brydde vi oss om vädret? Var det kallt, stormade det, snöade det ännu? Jag tror det, ty vi hade hela det stora torget aldeles för oss själfva. Hvad jag säkert vet, är, att framför mig lyste solen ur de vackraste ögon, blommade våren på de ljufvaste kinder.

Vi skrattade, så att vi nästan icke kunde sluta, så hjärtligt, så uppsluppet, så meningslöst. Hvad säger jag; meningslöst? Nej, aldrig har det varit mera mening i ett skratt.

Vi skrattade, och vi frågade om hvarandra: »Men hvar har du varit, Maria? Jag trodde, du var död?« »Än du då? Jag trodde, du var bortrest.« »Men hvarför skref du icke?« »För att du hade förbjudit mig det.« »Det hade jag aldeles glömt.« Och vi skrattade ånyo.

Nu frågar min stränga censorska: Och när ni hade skrattat slut, ni grinollar, då gick ni väl vackert hvar och en hem till sig?

Nej, min nådiga, vi följdes hem till mig.