gäst litet högre uppför bäcken och visade honom ett annat fall, som han redan arbetat på, det skulle bli en liten såg, om Gud lät honom ha hälsan. Men nu är det bara det, att det är så långt till skolan, sade han, jag får lov att inackordera småpojkarna nere i byn. Den snabbtänkte Geissler såg häri ingen större olägenhet: Rätt som det är kommer det fler och fler nybyggare här i trakten, och då blir här ett skoldistrikt. — Det blir väl inte förr än mina barn är stora. — Och om du också skulle inackordera dem på en gård nere i bygden? Du kör ned med pojkar och mat och hämtar hem dem igen om tre veckor, sex veckor, det är väl ingenting för dig! — Nej, sade Isak.
Nej då, ingenting var någon svårighet nu, om Inger kom hem. Hus och jord och mat och härlighet hade han, stora pengar hade han nu också och en järnhälsa. Å, vilken hälsa, präktig och obruten på alla sätt, en karlhälsa!
När Geissler hade rest, började Isak få många högtflygande tankar. Ja, ty den välsignade Geissler hade sagt dessa uppmuntrande ord till slut, att han skulle skicka Isak bud med det första — när han kom till telegrafen. Du kan höra efter på postkontoret om en fjorton dar, sade han. Det var storartat bara det, och Isak grep sig an med att göra ett åksäte till kärran, ett säte att lyfta av, när han körde gödsel, men sätta på, när det skulle vara skjuts. Och när han fått åksätet färdigt, var det så vitt och nytt, att det borde målas så det blev mörkare. Men förresten — vad borde inte göras! Hela gården borde målas. Hade han inte också i åratal grubblat på en stor lada med bro att köra in höet på? Och hade han inte tänkt på att få sågen färdig snart, att hägna in sina ägor, att bygga en båt uppe i fjällsjön? Många saker hade han tänkt på. Men det hjälpte inte, hur många tusen krafter han satt inne med, tiden räckte inte till. Det blev söndag, innan han visste ordet av, och rätt som det var var det söndag igen.
Men måla skulle han i alla fall, det skulle han verkli-
