huvudet. — Kvinnfolk till hjälp? Nej. Men vi ska nämna om det. — Ja, var så snälla och gör det! Och att jag har hus och jord och kräk, men ingen kvinnfolkshjälp ska I säga.
Var gång han varit nere i bygden med sin näver, hade han hört sig för efter något kvinnfolk till hjälp, men ingen fått. De hade sett på honom, en änka, ett par äldre, ogifta kvinnor, men inte vågat lova honom hjälp, vad det nu kunde bero på. Isak förstod det inte. Förstod han inte det? Vem ville tjäna hos en man ute i vildmarken, flera mil till människor, ja en dagsresa till närmaste människoboning? Och mannen själv var inte det minsta vacker eller behaglig utan tvärtom, och när han talade, var han ju ingen tenor med himlande ögon, utan litet djurisk och grov i rösten.
Då var det ingen annan råd än att vara ensam.
På vintern gjorde han stora trätåg och sålde i bygden och bar säckar med mat och redskap hem igen i snön. Det var hårda dagar. Han bar och knogade. Eftersom han hade boskap och var ensam om att sköta den, kunde han inte lämna den för längre tid i sänder, och hur bar han sig då åt? Nöden gör en uppfinningsrik, hans hjärna var sund och obrukad, han övade upp den mer och mer. Det första han gjorde, innan han gick hemifrån, var att släppa ut getterna, så att de fingo äta sig mätta av gräs och kvistar i skogen. Men han fann också på annat råd. Han hängde upp ett stort träämbar vid bäcken och lät vat- ten droppa ned i det ur ett smalt rör. Det tog fjorton timmar att fylla det. När ämbaret var fullt till brädden, hade det fått just den rätta tyngden och sjönk ned från sin plats, men i detsamma det sjönk, drog det i ett rep, som stod i förbindelse med höladan, en lucka öppnades och tre getportioner föllo ned: getterna fingo mat.
Så gick han till väga.
Ett sinnrikt påhitt, ja, kanske en ingivelse från Gud, mannen kunde reda sig själv. Det gick bra ända till sent på hösten. Då kom det snö och sedan regn och sedan åter snö, långvarigt snöväder. Maskineriet kom i olag.
