Ämbaret fylldes av nederbörden och öppnade luckan för tidigt. Mannen täckte över ämbaret. Så gick det bra en tid igen, men när vintern kom, frös vattenröret, och maskineriet stannade alldeles av.
Då måste getterna liksom mannen själv lära sig umbärandets konst. Det var en svår tid. Mannen borde haft hjälp, men fick ingen och blev ändå inte rådlös. Han fortfor att arbeta och förbättra sitt hem. Han fick ett fönster i kojan, två glasrutor, det blev en märkvärdig och ljus dag i hans liv, han behövde inte tända upp i spisen för att se, han kunde sitta inne och arbeta på sina trätråg i dagsljus. Det blev bättre och ljusare, ack ja gudskelov! Han läste aldrig i bok, men hade ofta sina tankar på Gud, det kunde inte undgås, det var tillit och bävan. Stjärnehimlen, suset i skogen, ensamheten, den myckna snön, makten på jorden och över jorden gjorde honom tankfull och andäktig många gånger om dygnet, han var syndig och gudfruktig, om söndagarna tvättade han sig, för att det var helgdag, men arbetade då som annars.
Våren kom. Han grävde upp sin lilla jordbit och satte potatis. Hans boskap hade nu förökats. Var get hade fått tvillingar. Med smått och stort var det sju getter han nu hade. Han utvidgade getstallet med tanke på framtiden och satte också in ett par glasrutor där. Det ljusnade, det dagades på alla sätt.
En dag kom hjälpen. Hon gick länge av och an uppe i liden, innan hon vågade sig fram. Det var kväll, innan hon kom sig för med det, men så kom hon — en stor, brunögd flicka, fyllig och grov, med stora, vänliga händer, med lappskor på fötterna, fast hon inte var lappkvinna, och med en kalvskinnssäck på ryggen. Hon såg ut att vara litet till åren, omkring trettio, om man ville vara artig.
Hon hade ju egentligen ingenting att frukta, men hon hälsade och skyndade sig att säga: Jag skulle bara över fjällen, och därför så gick jag den här vägen. — Jaså, sade mannen. Han förstod henne nätt och jämt, ty hon talade otydligt och vände dessutom bort ansiktet. — Ja, sade
