Men morbror Sivert, den storskojaren, låg alldeles inte för döden, han låg inte ens till sängs för jämnan. När Lill-Sivert kom, fann han en otrolig oordning och villervalla på den lilla gården, och de hade inte ens skött vårbruket ordentligt, ja, inte ens vintergödseln var utkörd. Men någon död tycktes inte förestå för tillfället. Morbror Sivert var nu en gammal man, över sjuttio år, han hade fallit av och vankade omkring halvklädd i rummet och låg ofta i sängen. Han måste ha hjälp till åtskilligt, såsom till att laga sillnätet, som hängde i båthuset och for illa, men han var inte mer på sitt yttersta, än att han åt surströmming och rökte pipa.
När Sivert hade varit där en halvtimme och sett, hur det hängde samman med det hela, ville han hem igen. — Hem? sade den gamle. — Vi bygger stuga, och han far har ingen som hjälper sig. — Jaså, sade den gamle, ä’ inte han Eleseus hemma? — Joo, men han ä’ så ovan. — Varför kom du då hit? — Sivert förklarade, vad Oline kommit med för ett bud. — För döden? frågade den gamle. Trodde hon, jag låg för döden? Det var fan! — Ha, ha, ha, sade Sivert. Den gamle såg förargad på honom och sade: Du skrattar åt en döende man, och du heter efter mig! — Sivert var för ung för att hänga med huvudet, han hade aldrig brytt sig om morbrodern, och nu ville han hem igen.
Jaså, då trodde du också, att jag låg för döden, och då kom du sättande, sade den gamle. — Hon Oline sa’ det, svarade Sivert. — Efter en stunds tystnad gjorde morbrodern ett anbud: Vill du laga nätet mitt i båthuset, så skall du få se något, som jag har. — Nå, vad är det då? sade Sivert. — Det angår dig inte, svarade den gamle tvärt och lade sig till sängs igen.
Förhandlingarna komme nog att ta tid, och Sivert satt och vred sig. Han gick ut och såg sig om, allt var oordentligt och vanskött, det var omöjligt att ta sig till med något arbete här. När han kom in igen, var morbrodern uppe och satt vid spisen.
Ser du det här? sade han och pekade på ett ekskrin, som stod på golvet mellan hans ben. Det var penningskri-
