hon. Och det är så lång väg! — Ja, svarade han. Skall du över fjällen? — Ja. — Vad skall du där att göra? — Jag har folket mitt där. — Jaså, har du folket ditt där. Vad heter du då? — Inger. Vad heter du? — Isak. — Jaså, Isak. Är det du, som bor här? — Ja, här bor jag och så här har jag det. — Det är nog inte så oävet! sade hon berömmande.
Han hade blivit riktigt duktig i att tänka sig för, och nu föll det honom in, att hon kommit enkom för hans skull, ja att hon gått hemifrån som i förrgår och inte ämnade sig längre än hit. Hon hade kanske hört, att han behövde kvinnfolkshjälp.
Gå in och vila fötterna, sade han.
De gingo in i kojan och åto av hennes matsäck och drucko av hans getmjölk. Sedan kokade de kaffe, som hon hade med sig i en påse. De riktigt gonade sig med kaffe, innan de gingo till sängs. Han låg och längtade efter henne på natten och fick henne.
När det blev morgon, gick hon inte, och hela dagen gick hon inte heller, utan var till nytta och mjölkade getterna och skurade spannen med fin sand och fick dem rena. Hon gick sedan aldrig. Inger hette hon. Isak hette han.
Nu blev det ett annat liv för den ensamme mannen. Det var nu visserligen det, att Inger talade otydligt och alltid vände sig bort ifrån en för sin harmynthets skull, men det var ingenting att klaga över. Om hon inte haft denna vanställda mun, hade hon väl aldrig kommit till honom. Harmyntheten var hans lycka. Och han själv, var han utan lyte? Isak med det röda skägget och den alltför undersätsiga kroppen, han var som en hemsk karrikatyr av en människa, ja han var som sedd genom en virvel i rutan. Och vilken annan gick med en sådan uppsyn i ansiktet! Han tycktes vilket ögonblick som helst kunna släppa en sorts Barrabas lös. Det var storartat, att inte Inger sprang sin väg. Hon sprang inte. När han var borta och kom hem igen, var Inger vid kojan. De båda voro ett, kojan och hon.
