net. Egentligen var det ett sådant där schatull med många rum, som ämbetsmän och andra förnämiteter förde med sig på resor förr i världen. Nu fanns det inga flaskor i det mera, den gamle häradsskrivaren hade räkenskaper och pengar i det. Å, detta schatull, det sades, att det gömde all världens skatter. Folket i bygden plägade säga: Hade jag bara alla de pengar, som ha legat i han Siverts skrin!
Morbror Sivert tog upp ett papper ur skrinet och sade högtidligt: Du kan väl läsa skrivet? Läs den här handlingen! — Lill-Sivert var ingalunda så slängd i att läsa skrivet, det var han inte, men han läste, att han var insatt till arvinge av all morbroderns kvarlåtenskap. — Och nu kan du göra som du vill! sade den gamle och lade ned papperet i skrinet igen.
Sivert kände sig inte särskilt rörd. I själva verket sade ju inte detta papper mer än vad han visste förut. Han hade ju sen han var barn inte hört annat än att han en gång skulle få ärva sin morbror. En annan sak var det, om han fick se dyrbarheter i skrinet. — Det finns nog mycket rart i det här skrinet, sade han. — Mer än du tror! svarade den gamle kort.
Han var så besviken på sin systerson och så förargad på honom, att han låste skrinet och gick och lade sig igen. Här låg han och skickade ut åtskilliga meddelanden: Byn har haft mig till sin fullmäktige och överherre för sina pengar och ägodelar i trettio år, jag behöver inte tigga någon om hjälp och handräckning. Vem hade hon Oline hört det utav, att jag låg för döden? Kan jag inte skicka tre man med skjuts efter doktorn, om jag vill! Jag är inte att leka med, skall jag säga. Och du, Sivert, kan inte du stanna, tills jag har utandats min sista suck? Jag vill bara säga dig, att nu har du läst testamentet, och det ligger i mitt penningeskri in, jag säger inte mer. Men går du ifrån mig, så skall du bära fram bud till bror din Eleseus, att han kommer bit! Han heter inte efter mig och har inte mitt jordiska namn — men han kan gärna komma.
Trots den hotfulla tonen i dessa ord funderade Sivert
