länge och sade sedan: Jag skall bära fram budet till Eleseus!
Oline var fortfarande kvar på Sellanrå, när Sivert kom tillbaka. Hon hade hunnit med att göra en tur nedåt vägen så långt som till Axel Ström och Barbro på deras nybygge. Sedan kom hon tillbaka därifrån och var full av skvaller och hemligheter: Hon Barbro lägger på hullet, sade hon viskande, det måtte nu väl aldrig betyda något? Nå, nå, jag har ingenting sagt! Jaså, du kommer igen, Sivert? Då är det väl ingenting att fråga om, morbror din är avsomnad, kan jag tro? Ja, ja, han var ju en gammal man och en åldring på gravens brädd. Va — är han inte död? Det är stora ting att tacka Gud för! For jag med osanning, säger du? Ja, har jag inte värre synd på mitt samvete så! Kunde jag veta, att morbror din låg och ljög inför Gud? Han faller av, det var mina ord, och dem skall jag en gång bekräfta inför tronen. Vad säger du, Sivert? Ja, men låg inte morbror din själv på sängen och rökte och knäppte ihop bägge händerna över bröstet och sa', att nu låg han bara och kämpade med döden?
Det var omöjligt att tvista med Oline, hon övermannade sin motståndare med prat och gjorde kål på honom. Då hon hörde, att morbror Sivert ville ha Eleseus till sig, tog hon också fasta på denna omständighet och begagnade den till sin fördel: Nu kan ni själva höra, om jag farit med osanning! Han Gammal-Sivert kallar till sig sin släkt och längtar efter sitt kött och blod, han är på sitt yttersta! Du skall inte säga nej till honom, Eleseus, du skall fara med detsamma, så att du råkar morbror din i livet! Jag skall också över fjället, vi få sällskap.
Oline lämnade inte Sellanrå, förrän hon tagit Inger avsides och viskat mer om Barbro: Jag vill ingenting ha sagt, men hon såg så ut, det gjorde hon! Och nu är det väl meningen, att hon skall bli hustru på nybygget. Somliga är ämnade till stort, om de också är små som sandkorn vid havets strand att begynna med. Vem kunde nu ha trott det om Barbro! Han Axel måtte vara en duktig karl, och sådana stora gods och gårdar som här i trakten,
