det ha vi ju inte på vår sida om fjället, det vet också du, Inger, som är från vår bygd och är barnfödd där. Hon Barbro hade några marker ull i en kista, det var bara vinterull, inte begärde jag något och inte gav hon mig något, mellan oss var det bara god dag och adjö, fast jag kände henne, sen hon var liten, hela tiden jag var här på Sellanrå, och du, Inger, var borta i lära —
Nu skriker hon lilla Rebecka, sade Inger, avbröt Oline och gav henne en näve ull.
Oline utgöt sig i tacksägelser: Ja, var det inte som hon just hade sagt till Barbro, att Ingers make till att ge, det fanns då inte! Hon gav, så att hon blev öm i fingrarna, men aldrig talade hon om det. Gå in till den lilla ängeln! Aldrig hade det då funnits ett barn så likt sin mor som lilla Rebecka. Kunde Inger minnas, vad hon en gång sagt: att hon inte skulle få fler barn? Nu såg hon! Nej, man skulle höra på de gamla, som själva ha haft barn, för Guds vägar äro outrannsakliga, sade Oline.
Så traskade hon efter Eleseus upp genom skogen, hopsjunken av ålder, smutsig och grå och nyfiken, den samma som hon ailtid varit. Till Gammal-Sivert skulle hon nu gå och säga, att det var hon, Oline, som hade fått Eleseus i väg.
Men Eleseus hade inte låtit be sig länge, det var ingen svårighet att övertala honom. Se, han hade i själva verket artat sig bättre, än det såg ut, Eleseus. Han var en bra pojke på sitt sätt, vänlig och snäll hade han alltid varit, men utan större kroppskrafter. Att han så ogärna ville hem från staden, hade sin skäl. Han visste ju mycket väl, att mor hade varit på tukthuset för mord; i staden hörde han ingenting om det, men hemma mindes nog alla det. Hade han inte nu i många år varit tillsammans med kamrater, som hade lärt honom mer grannlagenhet och finkänslighet än han förr ägde? Var inte gaffel lika nödvändig som kniv? Hade han inte dagen i ända skrivit kronor och öre, men här i hembygden brukades ännu det gamla dalermyntet? Jo, han gick mycket gärna över fjället till ett annat byalag, hemma på gården måste han ju varje
