gula sadlar. Det var väl rika resande, de voro så tjocka och tunga, hästarna sviktade under dem. Bland dessa stora herrar kom nu Geissler gående till fots. Det var allt som allt fyra herrar och Geissler, dessutom var det två tjänare, som ledde var sin packhäst.
Ryttarna stego av på gården, och Geissler sade: Där ha vi Isak, det är själve markgreven. Goddag, Isak! Nu ser du, jag kommer igen, som jag sa’.
Geissler var densamme. Fast han kom till fots, låtsade han inte känna sig ringare än de andra, ja, hans slitna rock hängde lång och tom ned över hans slankiga rygg, men han var överlägsen och högdragen i ansiktet. Han sade: Det är meningen, att de här herrarna och jag ska upp i fjället litet; de är så feta, de vill bli av med litet av sitt späck.
Herrarna voro förresten snälla och godmodiga, de logo vid Geisslers ord och bådo Isak ursäkta, att de kommo och våldgästade på hans gård. De hade matsäck med sig, så de skulle inte äta honom ur huset, men de skulle vara tacksamma för tak över huvudet i natt. Kanske de kunde få vara i det nya tillbygget?
När de hade vilat sig en stund och Geissler varit inne hos Inger och barnen, gingo alla de främmande upp genom skogen och blevo borta ända till kvällen. Flera gånger på eftermiddagen hade folket på gården hört ovanligt skarpa skott uppe i fjället, och de främmande kommo ned med nya stenprov i påsar. Kopparlasur, sade de och nickade åt stenarna. De förde ett långt och lärt samtal och tittade på en karta, som de i hast gjort upp. Det var en bergmästare ibland dem och en ingenjör, en kallades landshövding, en brukspatron. Luftbana, sade de. Linbana, sade de. Geissler kastade in ett ord då och då, och det tycktes för var gång föra in herrarna på rätt spår, det togs mycken hänsyn till hans ord. — Vem är ägare på södersidan om sjön? frågade landshövdingen Isak. — Staten, svarade Geissler hastigt. Han var vaken och snabbtänkt, och i handen hade han det papper, som Isak en gång skrivit under med sitt bomärke. — Jag har ju sagt, att det är
