frågade Inger. — Han Eleseus. — Breidablik? frågade Inger. Det skall du inte tänka på!
Saken var den, att hon redan dryftat planen med Eleseus. Hon kände till den genom Sivert, som inte hade kunnat hålla tätt. Och förresten — varför skulle Sivert tiga med denna plan, som fadern säkert hade röjt endast för att få den dryftad? Det var inte första gången han på detta sätt använde Sivert som mellanhand. Nå, men vad hade Eleseus svarat? Som förr, som i sina brev från staden: Nej, jag vill inte kasta bort all min lärdom och bli till rakt ingenting igen! Det hade han svarat. Ja, sedan hade ju modern kommit med sina goda skäl, men Eleseus hade bara sagt nej till allt och sagt, att han hade andra planer i livet. Det unga hjärtat är outrannsakligt; efter vad som hänt hade han kanske också funnit det omöjligt att bli granne till Barbro. Det kunde ingen veta. Han hade överlägset gjort reda för sig inför modern: Han kunde få en bättre plats i staden än den han nu hade, han kunde bli kontorist hos amtmannen eller hos domaren, det gällde att komma sig upp i graderna. Om några år blev han kanske länsman eller fyrvaktare eller kom in vid tullen. Det fanns så många möjligheter för den som hade lärdomen.
Hur det nu kom sig blev modern omvänd, medryckt. Hon var själv så föga säker ännu, världen hade så lätt att fånga henne. I vinter hade hon ju läst i en viss utmärkt andaktsbok, som hon fick, när hon lämnade tukthuset i Trondhjem. Men nu var frågan: Kunde Eleseus bli länsman? Ja, svarade Eleseus, vad är länsman Heyerdahl annat än en gammal kontorist från landskontoret?
Stora utsikter. Modern ville bestämt avråda Eleseus från att omlägga sitt liv och kasta bort sig själv. Vad skulle en sådan karl här i obygden att göra?
Men varför strävade då Eleseus så oförtrutet på hemmets tegar nu om dagarna? Gud vet, han hade kanske någon mening med det. Litet bondeheder hade han väl ännu i sig, han ville inte stå tillbaka för de andra; dessutom skadade det inte, om han var god vän med fadern
