den dag, han åter skulle lämna hemmet. Han hade sanningen att säga en mängd småskulder i staden, det vore gott, om han kunde betala dem, det betydde stor ny kredit. Och här var det inte fråga om bara en hundralapp, utan om mer än så.
Eleseus var långt ifrån dum, utan tvärtom ganska knepig på sitt sätt. Han hade nog sett fadern komma hem och visste, att han just nu satt i stugfönstret och tittade nedåt åkrarna. Om Eleseus tog i litet särskilt med arbetet just nu, så gagnade det kanske honom och var ingen orätt mot någon.
Det var något, som blivit annorlunda hos Eleseus, vad det nu var, något i tysthet nedbrutet och förött; han var inte dålig, men litet bortskämd. Hade han saknat en hand över sig under de gångna åren? Vad kunde modern göra för honom nu? Endast och allenast ge honom medhåll. Hon kunde låta blända sig av sonens stora framtidsmöjligheter och söka stämma fadern vänligare mot honom, det kunde hon.
Men Isak blev till slut förargad över hennes avvisande hållning. Förslaget om Breidablik var alls inte så dåligt i hans tycke. Nu hade han i dag på hemvägen ertappat sig med att stanna och i all hast taga en sakförståndig överblick över det vanskötta nybygget, det kunde ju bli bra till något under arbetsamma händer. — Varför skall jag inte tänka på det? frågar han nu Inger. Jag har så pass hjärta för han Eleseus, att jag vill hjälpa honom till det. — Har du hjärta för honom, så nämn inte Breidablik mer, svarade hon. — Jaså. — Nej, för han har mycket större tankar än vi.
Isak är ju heller inte säker själv, så att han kan just inte uppträda så myndigt, men det förargar honom, att han blottat sig med denna plan och använt så oförsiktigt klara ord, därför vill han ogärna avstå från den: Han skall göra som jag vill! förklarar Isak plötsligt. Och han höjer hotfullt rösten till hjälp åt Inger, om hon händelsevis inte skulle höra riktigt väl: Ja, titta du på mig, men jag säger inte mer. Det är skolhus och halvvägs ned
