till byn och allting, vad är det sedan för större tankar han har? Med en sådan son som han kan jag komma att få svälta ihjäl. Är det bättre? Men nu frågar jag, hur mitt eget kött och blod kan vara olydigt mot — mot mitt eget kött och blod? — Isak teg. Han förstod väl, att det blev värre ju mer han talade. Han tänkte börja att ta av sig helgdagskläderna, som han varit till byn i, men så betänkte han sig och ville vara som han var, vad han nu menade med det. Du får försöka att tala med Eleseus om det, säger han sedan. — Inger svarar: Det vore allt bäst, om du själv talade med honom, mig hör han inte på! — Ja, Isak är huvudet för alla, skulle han mena, Eleseus skulle bara försöka att knysta! Men om det nu var för att han fruktade ett nederlag — Isak tar tillbaka och säger: Det kunde jag göra, jag kunde själv tala med honom, men så mycket som jag har att styra med, så har jag nu annat att tänka på. — Jaså? säger Inger förvånad.
Nu går Isak bort igen, bara till utkanten av ägorna, men bort i alla fall. Han är så hemlighetsfull, han vill vara i fred. Saken är denna: Han kom ju hem med en tredje nyhet från byn i dag, och den är större än de andra, den är ofantlig, han har gömt den borta i skogskanten. Där står den inlindad i papper och segelgarn, han tar av papperet, och det är en stor maskin. Se, den är röd och blå, underbar, med många tänder och många knivar, med leder, armar, hjul och skruvar, en slåttermaskin. Naturligtvis hade den nya hästen inte blivit hämtad just i dag, om det inte varit för slåttermaskinens skull.
Han står med en ofantligt djupsinnig min och söker draga sig till minnes från början till slut den bruksanvisning, som handelsmannen läst upp för honom, fäster en stålfjäder här och skjuter in en sprint där, sedan oljar han varje hjul och varje springa, och därefter överblickar han sitt verk. Aldrig har Isak upplevat en dylik stund. Att ta en penna i handen och skriva sitt bomärke på ett papper — ja, det var en stor fara och svårighet det
