inunder, du har satt den inunder. Det är en stålfjäder, den skall sitta utanpå, annars far skruven ut igen, och då stannar knivarna. Det står här i anvisningen! — Jag har inte glasögona med mig, så jag kan inte se det där, säger far litet spakare. Tag och skruva på den där fjädern; du som ser. Hade det inte varit så långt, skulle jag gått efter mina glasögon.
Det hela är i ordning, och far sätter sig upp. Eleseus ropar efter honom: Och så skall du köra litet fort, så ta knivarna bättre. Det står här.
Isak kör och kör, och allt går bra, och brr! säger maskinen. Den lämnar bakom sig en bred väg av mejat gräs, det ligger så fint i en rak linje, färdigt att bredas ut. Nu se de honom från gården, och där komma alla kvinnfolken, och Inger bär lilla Rebecka på armen, fastän lilla Rebecka för länge sedan kan gå. Men där komma de, fyra kvinnfolk med smått och stort, och de skynda med vidöppna ögon framåt mot underverket, de skratta och skrika. Å, vad Isak nu är karsk och stolt, där han sitter på sin höga plats i sina bästa kläder, i tröja och hatt, fastän svetten dryper av honom! Han vänder i fyra stora vinklar och slår av ett lagom stycke, vänder, kör, slår gräs, kommer förbi kvinnfolken, som stå som fallna från skyarna och ingenting fatta, och brr! säger maskinen.
Sedan stannar Isak och stiger av. Se, han längtar väl efter att höra vad människorna på jorden säga, vad de nu månde ha att förmäla! Han hör dämpade utrop, de vilja inte störa honom, människorna, i hans ansvarsfulla förehavande, men de göra varandra skygga frågor, och dessa frågor hör han. Och för att nu vara ett vänligt och faderligt överhuvud för alla, uppmuntrar Isak dem med att säga: Jaja, jag slår nu av det här stycket, så får ni breda ut höet i morgon! — Du ser dig väl inte råd till att komma in och få dig mat? frågar Inger överväldigad. — Nej, jag har nu annat att göra, svarar han.
Så oljar han maskinen igen och låter dem förstå, att det är en vetenskap han här idkar. Så kör han och slår mera gräs. Sent omsider gå kvinnfolken hem.
