rå, och Eleseus gruvade sig för det ögonblick, då han skulle ta avsked. Nu var han väl utrustad, han skulle åter få nytt tyg till underkläder med sig, och fadern hade uppdragit åt en mellanhand att lämna Eleseus litet pengar, i detsamma han gick ut genom dörren. Pengar — kunde Isak verkligen mena pengar? Det var nog så i alla fall, Inger antydde ju, att det nog var sista gången; Eleseus skulle så fort som möjligt börja stiga i graderna och reda sig själv. — Jaså, sade Isak. — Stämningen blev högtidlig, hemmet blev tyst, de hade allesamman fått var sitt kokta ägg till den sista måltiden, och Sivert stod redan utanför, färdig att följa med nedåt markerna och bära. Eleseus kunde börja.
Han började med Leopoldine. Ja, hon sade adjö tillbaka och redde sig bra. Likaså pigan Jensine, som satt och kardade ull, hon sade också adjö; men de glodde förbannat på honom, båda flickorna, bara för att han kanske var litet röd i ögonen. Han räckte handen åt mor, och hon grät naturligtvis riktigt och brydde sig inte alls om, att han avskydde gråt. Må nu så gott! snyftade hon. Far blev det svårast med, givetvis svårast av alla skäl: han var så utsliten och så oändligt trofast, hade burit barnen på armen, hade berättat för dem om måsar och andra fåglar och djur och vildmarkens under, det var inte så länge sedan, bara några år… Far står vid fönstret, så vänder han sig plötsligt om, fattar sonens hand och säger hastigt och otåligt: Ja, adjö med dig! Jag ser den nya hästen har slitit sig därnere. Och så sätter han av ut. Ack, han hade ju själv smugit sig till att lösa hästen för en stund sedan, och det förstod den skojaren Sivert mycket väl, när han stod därute och tittade efter far och smålog. Och förresten gick ju hästen på grässtubben!
Så var Eleseus färdig.
Sedan kom mor efter honom ut på trappstenen och snyftade ännu mer och sade: Gud vare med dig! och lämnade honom något — det här — och du skall inte tacka honom, det vill han inte. Glöm nu inte att skriva ofta.
Två hundra kronor.
