Eleseus tittade nedåt ägorna. Far strävade förfärligt med att slå ned en tjuderpåle i marken, det tycktes inte vilja lyckas honom, fast det var på mjuka ängen.
Bröderna vandrade ned genom markerna. De kommo till Måneland, och Barbro stod på brostenen och bad dem stiga in: Skall du resa nu igen, Eleseus? Nej, då måste du komma in och få en kopp kaffe om inte annat! De gå in i kojan, och Eleseus är inte längre så till sig av förälskelse, att han vill hoppa ut genom fönstret och ta gift, nej, han lägger sin ljusa vårrock över knäna och lagar att silverplåten kommer uppåt, sedan stryker han sitt hår med näsduken och sedan säger han mycket fint: Ett charmant väder vi ha!
Barbro är heller inte bortkommen, hon koketterar med silverring på den ena handen och guldring på den andra — jo, nu hade hon verkligen fått guldring också — och hon har på sig ett förkläde, som räcker från halsen till fötterna, så att det är liksom inte hon, som är tjock, vem det nu annars är. Och när hon får kaffet färdigt och gästerna dricka, syr hon först litet på en vit duk och virkar sedan litet på en krage och har flera små kvinnliga sysslor för sig. Barbro är inte besvärad av besöket, och det är gott, tonen blir därigenom naturlig, Eleseus kan briljera och prata som vanligt igen.
Var har du gjort av Axel? frågar Sivert. — Han är väl någonstans, svarar hon och reser sig upp. Ja, nu kommer du väl aldrig mer hem till obygden? frågar hon Eleseus. — Det är nog högst osannolikt, svarar han. — För här är inte platsen för den som är van vid staden. Jag önskar, jag kunde följa med dig. — Å, det menar du nog inte? — Menar jag det inte? Jag har smakat på hur det är att vara i staden och hur det är att vara på landet, för jag har varit i en större stad än du. Skulle jag då inte vantrivas här? — Jo, det kan jag nog tro, du som har varit i själva Bergen, skyndade han sig att säga; det var väldigt vad hon var retlig av sig! — Ja, det skall jag säga, att hade jag inte tidningen att läsa i, så for jag min väg strax, sade hon. — Än han Axel då, och sedan
