V.
Isak kunde väl haft skäl att förundra sig över annat också, men han kunde aldrig tänka på många saker på en gång. Var är Inger? sade han bara, då han gick förbi köksdörren. Han tänkte på att Geissler måste bli ordentligt mottagen.
Inger? Hon var ute och plockade bär, hade varit ute och plockat bär, ända sedan Isak gick till fjälls, hon och Gustav, svensken. Gamla människan, hon hade blivit så fjollig och förälskad. Det led mot höst och vinter, men hon kände värme i sig igen, kände sig blomstra igen. Kom och visa mig, var det finns multor, sade Gustav, hjortron, sade han. Vem kunde stå emot sådant! Hon sprang in i kammaren och var allvarlig och religiös i flera minuter, men där stod han utanför och väntade, världen var hack i häl efter henne, och det gick så, att hon ordnade håret och speglade sig länge och gick ut igen. Än sen, vem skulle inte ha gjort detsamma? Kvinnfolk kan inte skilja det ena manfolket från det andra, inte alltid, inte ofta.
De gå och plocka bär, plocka hjortron på myrarna. De stiga från tuva till tuva, hon lyfter upp kjolen och har sina vackra ben. Det är tyst överallt, ripan har redan stora ungar och väser inte längre, det finns skyddade ställen med buskar på myrarna. Innan en timme gått, vila de sig redan. Inger säger: Jaså, du är sådan! Å, hon är så svag för honom, hon ler förläget, ty hon är så förälskad. Å, vad det är ljuvt och lett att vara förälskad, båda delarna! Skick och sed kräver väl, att man försvarar sig? Ja, för att sedan ge sig. Inger är så förälskad, så dödligt förälskad, hon vill honom väl och tyr sig bara förtroligt och smeksamt till honom.
Gamla människan!
