vi ingen nybyggning till dem. Men vad tror du: det finge väl vara ett litet kök med, om de skulle vilja laga nån mat? — Vi skulle nog få skämmas, om vi inte hade något kök åt dem, sade Sivert. — Jaså, du menar det.
Fadern teg. Men den Sivert var en förunderlig pojke till att fatta och få i sitt huvud fort vad som behövdes till en stuga åt svenska herrar. Aldrig gjorde han en fråga en gång, utan han sade: Vore jag som du, så gjorde jag en liten skrubb i norra väggen. Det är gott för dem att ha en skrubb, ifall de vill hänga upp våta kläder. — Fadern är strax med om det: Du sa’ en sak!
De tiga bägge och arbeta med stenar. Om en stund säger fadern: Jo, han Eleseus var ju inte hemkommen, nej? — Sivert svarar undvikande: Han kommer nog snart.
Det var nu detta med Eleseus, han var så begiven på att vara borta, vara ute på resor. Kunde han inte skriva efter varor i stället för att köpa dem på stället? Han fick dem så mycket billigare, nåja, men hur mycket kostade resorna? Hans tankegång var så besynnerlig. Och vad skulle han med mera bomullstyg och en mängd sidenband till dopmössor och svarta och vita halmhattar och långa tobakspipor? Ingen där uppe köpte sådant, och kunderna från byn kommo bara upp till Storborg, när de voro utan pengar. Eleseus var nog duktig på sitt sätt. Å, man skulle se honom skriva på papper eller räkna ut ett tal med krita! Jag skulle ha ditt huvud! sade människorna till honom då. Allt detta var ganska riktigt, men han borgade ut för mycket. Dessa bybor betalade ju aldrig sin skuld, och till och med sådana stackare som Brede Olsen hade kommit till Storborg i vinter och fått bomullstyg och kaffe och sirap och fotogen på kredit.
Isak har ju redan lagt ut stora pengar för Eleseus och hans handel och hans resor. Han har inte så förfärligt mycket kvar av allt det han fick för kopparberget, och hur skall det bli sedan? — Hur tror du det går med Eleseus? frågar Isak rätt som det är. — Går? frågar Sivert tillbaka för att vinna tid. — Det ser inte ut att gå något.
