— Han har god tro på det själv. — Jaså, har du talat med honom om det? — Nej. Han Andresen sa’ det. — Fadern funderar och skakar på huvudet: Nej, det går nog inte, säger han. Men det är synd om Eleseus!
Och mer och mer mörk blir far; han var inte så ljus till lynnet förut.
Då skiner Sivert fram med en nyhet: Det kommer nu fler hit upp. — Hur då? — Två nybyggare till. De ha köpt nära oss här uppe. — Isak blir stående med spettet i handen. Det var en stor nyhet och en god nyhet, en av de bästa: Då bli vi tio här i markerna, säger han. Isak får höra närmare, var de nya männen ha köpt; han har hela traktens geografi i huvudet och nickar: Ja, det gjorde de rätt i; där är gott om vedskog, och det finns också en och annan timmerfura. Marken sluttar åt sydost.
Nybyggarna läto alltså inte avskräcka sig av något, här kommo åter andra. Gruvhanteringen upphörde, men det blev bara till gagn för jordbruket. Det var inte sant, att jorden låg och dog, tvärtom, den började vimla av liv, två nya män till, fyra händer till, åker, äng och hem. Å, de gröna småfläckarna inne i en skog, stugan och källan, barn och kreatur! Det böljar säd på myrarna, som förr stodo fulla av fräken, det nickar blåklockor på bergåsarna, det flammar solguld i käringtänderna bortom husen. Och där gå människor och tala och tänka och äro samman med himmel och jord.
Här står nu förste mannen i markerna. Han kom gående upp till knäna i myrar och ljung, han fann en backsluttning och bosatte sig där. Andra kommo efter honom, de trampade en stig över den öde allmänningen, åter andra kommo. Stigen blev väg, nu körde de med kärra på den. Isak måste känna sig nöjd, måste känna sitt bröst svälla av stolthet: han är grundläggaren av denna bygd, han är markgreven.
Ja, ja, vi kan inte gå och rota på den här tomten hela tiden, om vi ska få upp höloftet i år, sade han.
Det sade han väl i ett plötsligt ryck av gott lynne, av nytt livsmod.
