X.
Det går ett kvinnfolk uppåt obygden. Det faller ett lätt sommarregn. Hon blir våt, men det bryr hon sig inte om, hon har annat att tänka på, hon är i spänning — det är Barbro och ingen annan, Barbro Bredesen. Ja, visst är hon i spänning: hon vet inte hur äventyret skall sluta, men hon har mist platsen hos länsmannens och lämnat byn. Så är det.
Hon tar omvägar förbi alla nybyggena här uppe, ty hon vill undvika människor, envar skulle ju förstå, vart hon ämnar sig, då hon bär en packe kläder på ryggen. Ja, hon ämnar sig till Måneland och vill vara där igen.
Nu har hon tjänat i tio månader hos länsmannens, och det är ingen kort tid uträknad i dagar och nätter, men det är en evighet, om man räknar allt tvång och all längtan. I början gick det ju riktigt bra. Fru Heyerdahl var så omtänksam om henne och gav henne förkläden och klädde upp henne, det var en lust och glädje att bli skickad till handelsboden med så fina kläder på sig. Barbro hade ju en gång varit barn här i byn, hon kände alla människor, sen hon lekte här, gick i skolan här, kysste pojkarna här och spelade en mängd spel med stenar och snäckor. Det gick bra ett par månader. Men sedan blev fru Heyerdahl ändå mera omtänksam, och när julnöjena började, blev fru Heyerdahl sträng. Vad skulle nu det tjäna till, annat än att förstöra det goda förhållandet! Barbro skulle inte ha stått ut med det, om hon inte rått om vissa timmar av natten: från klockan två till sex på morgonen kunde hon vara någorlunda trygg, och hon njöt månget stulet nöje under de timmarna. Vad slags flicka var då kokerskan, som inte anmälde henne? En
