vanlig flicka av denna världen: kokerskan var själv olovandes ute. De turade om med vakthållningen.
Det dröjde också länge innan det blev upptäckt. Barbro var ingalunda så lättsinnig, att det stod skrivet utanpå henne, något slags sedefördärv var det omöjligt att tillvita denna människa. Sedefördärv? Hon gjorde det motstånd hon kunde. När gossarna bjödo henne på juldans, sade hon nej en gång, två gånger, men tredje gången svarade hon: Jag skall försöka att komma från två till sex! Se, så svarar ett anständigt kvinnfolk och gör sig inte värre än hon är och skryter inte med fräckhet. Hon var tjänarinna, hon tjänade och tjänade och kände inte till något annat nöje än att vara ute med pojkar. Det var också allt hon begärde. Länsmansfrun kom och höll föredrag för henne och lånade henne böcker — den dumma människan! Barbro, som hade varit i Bergen och läst tidningar och varit på teatern! Hon var ingen oskuld från obygden.
Men länsmansfrun måtte ha fattat misstankar. Hon står en morgon klockan tre utanför pigornas rum och ropar: Barbro! — Ja, svarar kokerskan. — Nej, är inte Barbro här? Öppna! — Kokerskan öppnar dörren och förklarar enligt överenskommelse, att Barbro nödvändigt måst springa hem ett tag som hastigast. — Hem, som hastigast? Klockan är tre på natten, säger frun och utvecklar detta närmare. På morgonen blev det stort förhör, Brede blev tillkallad, och fru Heyerdahl frågade: Var Barbro hemma hos er klockan tre i natt? — Brede är oförberedd, men svarar ja. Jo, klockan var nog tre. Vi blev sittande så länge, för att det var litet vi skulle tala om, svarar Barbros far. — Länsmansfrun kungör högtidligt: Barbro går hädanefter inte ut om nätterna! — Nej, nej, svarar Brede. — Inte så länge hon är här i huset. — Nej. Ja, där hör du ju, Barbro, det var ju det jag sa, säger fadern. — Du kan gå till dina föräldrar på förmiddagen ibland, bestämmer frun.
Men den vaksamma länsmansfrun hade väl i alla fall inte blivit kvitt sina misstankar. Hon väntade en veckas
