XI.
Och tiden går, vintern går, det blir vår igen.
Naturligtvis måste Isak ned till byn en dag. De frågade honom vad han skulle där att göra. Ja, det vet jag inte, svarade han. Men han sopade kärran riktigt ren, lade på åksätet och körde i väg. Och naturligtvis hade han med sig åtskilliga matvaror, som skulle till Eleseus på Storborg. Det gick ju aldrig skjuts ut från Sellanrå utan en eller annan sändning till Eleseus.
När Isak kom körande ned över markerna, var det inte en obetydlig händelse. Han kom så sällan. Sivert brukade fara i hans ställe. Vid de båda första nybyggena stå de i dörren till jordkojan och säga till varandra: Det är han Isak själv, månntro vad han skall efter i dag? Och när han kom så långt ned som till Måneland, står Barbro i fönstret med ett barn på armen och ser honom och tänker: Det är han Isak själv!
Han kommer till Storborg och stannar: Ptro! Är han Eleseus hemma? — Eleseus kommer ut. Jo, han är hemma, han har inte rest ännu, men han skall resa, han skall göra sin vårutflykt till städerna söderut. — Här är något, som mor din skickade med mig, säger fadern. Jag vet inte, vad det är, men det är väl just ingenting. — Eleseus tar emot gåvorna, tackar och frågar: Du har väl inte något brev eller så? — Jo, svarar fadern och börjar leta i fickorna, och det är nog från lilla Rebecka. — Eleseus får brevet, det är det han har väntat på. Han känner, att det är tjockt och präktigt och säger till fadern: Det var skräp, att du kom för tidigt, två dagar för tidigt. Men kanske om du väntar litet, så kör du ned min koffert.
Isak stiger av och binder hästen. Han gör en lov utåt
