ägorna. Lille bokhållare Andresen är ingen dålig jordbrukare på Eleseus vägnar. Naturligtvis har han haft Sivert nere från Sellanrå med hästhjälp, men han har också på egen hand torrlagt mycket myrland och lejt en karl att stensätta dikena. De behövde inte köpa foder på Storborg i år, och nästa år kunde Eleseus kanske hålla egen häst. Det hade han Andresens intresse för jordbruket att tacka för.
Sent omsider ropar Eleseus, att han har packat kofferten och är färdig. Själv står han också där och vill följa med. Han är i fina blå kläder och med vit krage kring halsen, galoscher på fötterna, promenadkäpp. Visserligen kommer han nu mer än två dagar för tidigt till postbåten, men det gör ingenting, han kan vänta nere i byn så länge, det gör detsamma var han är.
Så köra far och son. Bokhållare Andresen står i dörren till handelsboden och säger: Lycklig resa!
Fadern är mån om sonen sin och vill ge honom åksätet ensam, men Eleseus avböjer det genast och sätter sig bredvid fadern. De komma förbi Breidablik, och Eleseus minns plötsligt, att han har glömt något. Ptro! Vad är det? frågar fadern. — Å, det är paraplyen, Eleseus paraply, som är glömd, men det kan han inte förklara och säger bara: Det kan ingen hjälpa. Kör bara! — Ska vi inte vända? — Nej, kör bara! — Men det var tusan ändå, att han skulle vara så glömsk! Det var i brådskan, för att fadern gick där på ägorna och väntade. Nu fick Eleseus hellre köpa ny paraply att gå med i Trondhjem, när han kom dit. Det gjorde ju varken till eller från, om han ägde två paraplyer. Emellertid är han så pass förargad på sig själv, att han hoppar av och går bakefter kärran.
De kommo inte att tala så mycket med varandra på det sättet, ty var gång måste fadern vända sig om och skrika. Fadern frågar: Hur länge blir du borta? Och Eleseus svarar: Å, cirka en tre veckor eller högst en månad. — Fadern undrar, att inte folk går vilse i de stora städerna och kommer alldeles galet. Men Eleseus svarar,
