du vill för mig! Å, Inger hade blivit resonligare nu. Förståndet är ingen ringa ting att få tillbaka, när det gått förlorat. Inger hade inte längre någon inre glöd att göra sig av med, ingen egen vildhet att hålla i styr. Vintern hade avkylt henne, hon hade inte mer glöd än till husbehov. Nu hade hon börjat bli litet fyllig, bli vacker och ståtlig. Det var en märkvärdig kvinna att inte vissna, att inte dö bort styckevis, kanske kom det sig av att hon börjat så sent att blomstra. Gud vet vad allting kommer sig av, ingenting har en enda orsak, allt har en orsakskedja. Hade inte Inger det bästa anseende hos smedhustrun? Vad kunde en smedhustru döma henne för? Med sitt vanskapta ansikte blev hon bedragen på sin vår, sedan blev hon försatt i främmande luft och avhändes sex år av sin sommar; då hon ännu hade liv i sig, måste hennes höst komma att uppvisa vildskott. Inger var bättre än en smedhustru är, litet anfrätt, litet bortkollrad, men god av naturen, duktig av naturen…
Far och son köra. De köra till Brede Olsens gästgiveri och sätta in hästen i skjulet. Nu är det kväll. De gå själva in.
Brede Olsen har fått hyra detta hus, ursprungligen ett uthus, som tillhör handelsmannen. Nu är det inrett med två storstugor och två kammare, det är inte så dåligt och ligger bra till. Kundkretsen utgöres av kaffedrickare och eljes folk från bygden ikring, som skall resa med båten.
Brede tycks för en gångs skull ha haft tur. Han har kommit på sin rätta plats, och det kan han tacka sin hustru för. Bredes hustru fick faktiskt idén till detta kafé och gästgiveri, när hon stod och sålde kaffe på auktionen på Breidablik. Det var så roligt att sälja, att känna slantar mellan fingrarna, kontanter. Hustrun säljer nu kaffe varenda dag och hyser mången människa, som inte har tak över huvudet. De resande äro glada att ha henne. Naturligtvis har hon god hjälp av Katrine, dottern, som nu är en stor flicka och mycket duktig att passa upp. Naturligtvis är det också en tidsfråga, när lilla Katrine
