bry er om att ge hunden något, sade Brede. — Eleseus hade nu åter blivit sig någorlunda lik och sade: Det var en väldig hund att vara fet.
Den ena tanken jagade den andra hos honom. Han avbröt samtalet med Brede och gick ut, gick ut i skjulet till hästen. Här öppnade han brevet, som han gick med i fickan. Han hade bara stoppat det på sig och inte sett efter vad det innehöll för pengar; han hade fått dessa brev hemifrån förr, och det hade alltid varit åtskilliga sedlar i dem, en hjälp till resan. Vad var det nu? Ett stort gråpapper, som lilla Rebecka målat fullt till bror Eleseus, sedan ett litet brev från modern. Nå men mera? Ingenting mera. Inga pengar.
Modern skrev, att hon inte hade kunnat be far om pengar nu, för snart var det inte mycket kvar av den stora summa de hade fått för kopparberget, den hade gått åt till köpet av Storborg och sedan till alla varorna och till alla Eleseus’ resor. Nu fick han försöka att reda sig själv till resan den här gången, ty de pengar, som nu voro kvar, måste syskonen hans få, så att de inte blevo alldeles utan heller. Lycklig resa och hjärtlig hälsning.
Inga pengar.
Själv hade inte Eleseus nog pengar till resan söderut. Han hade skrapat kassalådan i sin handelsbod och inte funnit stort. Å, han hade varit bra dum, när han nu nyligen sände sin leverantör i Bergen ett rekommenderat brev och betalade en del räkningar. Det kunde ha fått vara. Naturligtvis hade han också varit alltför sorglös, då han begav sig på väg utan att öppna brevet först. Han kunde ha besparat sig åkturen till byn med sin eländige kappsäck. Nu stod han här…
Fadern kommer tillbaka från smedens efter väl förrättat ärende: han skulle få med sig Jensine i morgon. Se, Jensine hade alls inte varit tvär och nödbedd, hon hade genast förstått, att de behövde sommarhjälp på Sellanrå, och hon hade inte något emot att komma. Rejält återigen.
Medan fadern talar, sitter Eleseus och tänker på sitt.
