te: nu skall du se de ta sitt förnuft till fånga och börja arbetet igen. Och så är det bara ni! Vart ska ni hän? — Vi ska hit. — Vad är det ni bär? — Varor. — Varor? skriker Aronsen. Kommer ni och ska sälja varor? Till vem? Här finns inget folk. De reste i lördags. — Vilka reste? — Alla. Här är tomt. Och hur som helst så har jag varor nog. Jag har hela handelsboden full. Ni kan få köpa varor.
Å, nu är det galet ställt för handelsman Aronsen igen, gruvdriften är slut!
De få honom litet lugnare med mera kaffe och fråga ut honom.
Aronsen skakar förkrossad på huvudet: Det är otroligt obegripligt! säger han. Alltsammans gick så bra, och han sålde varor och tog in pengar, bygden däromkring blomstrade och fick råd till vit gröt och nya skolhus och hänglampor med glaskläppar och stadskängor. Så hitta herrarna på, att det inte lönar sig längre, de sluta upp. Lönar det sig inte? Det har ju lönat sig förut? Ligger inte kopparn i klara dagen för vart skott de skjuta? Det är bara bedrägeri. Och de tänker inte på, att de försätter en man som mig i den största förlägenhet. Men det är nog som de säger, att det är han Geissler, som är skuld till det igen. Han var inte väl kommen, förrän arbetet stannade av, det var alldeles, som om han luktat sig till det.
Är han Geissler här?
Ja, visst är han det! Han skulle skjutas. Han kom en dag med postbåten och sa’ till ingenjören: Hur går det? — Det går bra, tycker jag, svarade ingenjören. — Men han Geissler, som stod där, han bara frågade en gång till: Jaså, det går bra? — Ja, inte annat än jag vet, svarade ingenjören. — Men tack ska ni ha, när posten öppnades, så låg det både brev och telegram till ingenjören om att det lönade sig inte längre, han skulle sluta! Karavanens medlemmar se på varandra, men deras förste man, den lille duktige Andresen, tycktes inte ha förlorat modet. — Ni ha bara att vända och gå hem igen! råder
