Aronsen. — Det gör vi inte, svarar Andresen och packar in kaffepannan. — Aronsen stirrar på alla tre i tur och ordning: Ni ä galna! säger han.
Se, bokhållare Andresen bryr sig inte mycket om sin förra principal. Nu är han principal själv, det är han som har rustat ut denna expedition till fjärran trakter, det betyder förlorat anseende för honom att vända här på fjället. —
Ja, men vart vill ni hän? frågar Aronsen förbittrad. — Det vet jag inte, svarar Andresen. Men han har nog sin mening, han tänker väl på de infödda: Här kom han tre man stark med glaspärlor och fingerringar. — Kom, låt oss gå! säger han till sina kamrater.
Nu hade väl Aronsen egentligen ämnat sig längre upp i fjället denna morgon, efter han var på väg, han ville kanske se, om alla gruvor voro nedlagda, om det var sant, att varenda man var borta; men när dessa gårdfarihandlare äro så påstridiga och vilja fortsätta, blir han i själva verket hindrad i sitt förehavande, han måste åter och åter avråda dem. Aronsen är ursinnig. Han går framför karavanen på nedvägen och vänder sig jämt och samt om och skriker till den, skäller på den, försvarar sitt område. På det viset komma de ned till barackstaden.
Den är tom och tröstlös. De viktigaste redskapen och maskinerna äro insatta i husen, men stockar, bräder, använda åkdon, lådor och tunnor ligga över allt och skräpa. På ett och annat hus sitter ett plakat, som förbjuder obehöriga tillträde.
Där ser ni! skriker Aronsen. Inte en käft! Vart vill ni hän? Och han hotar karavanen med stora olyckor och länsman; själv skall han följa den steg för steg och se, om den säljer olovliga varor. Då blir det tukthus och straffarbete, lita på det.
Plötsligt är det någon, som ropar på Sivert. Byn är inte alldeles öde, inte stendöd, en man står och vinkar från en husknut. Sivert vankar bort mot honom med sin börda och ser strax, vem det är: det är Geissler.
Ett märkvärdigt sammanträffande! säger Geissler. Han
