är röd i ansiktet, blomstrande, men han har väl fått ont i ögonen av vårljuset, han har grå pincené. Hans tal är livligt som förr: Ett utmärkt sammanträffande! säger han. Det besparar mig resan till Sellanrå, jag har så mycket att stå i. Hur många nybyggen är det på allmänningen nu? — Tio. — Tio nybyggen? Det tycker jag om! Det skulle finnas trettiotvå tusen sådana karlar i landet som far din, det har jag räknat ut.
Kommer du, Sivert? ropar karavanen. — Geissler lystrar till och svarar hastigt: Nej! — Jag kommer efter, ropar Sivert och lyfter av sig bördan.
De båda männen sätta sig och tala med varandra. Geissler har andan över sig och tiger bara, var gång Sivert ger ett kort svar, sedan går han på igen: Ett enastående sammanträffande, jag kan inte glömma det! Allt har gått så utmärkt på min resa, och nu detta att jag träffar dig här och kan spara mig omvägen över Sellanrå! Der står väl till hemma? — Jaa. Tackar som frågar! — Ha ni fått upp höloftet ovanpå stenladan? — Jaa. — För resten är jag så upptagen, det växer mig väl snart över huvudet. Ser du, till exempel, var vi sitter nu, Sivert? På ruinerna av en stad. Detta här ha nu människorna rest upp tvärt emot sitt eget intresse. I själva verket är det jag, som är skuld till alltsammans. Det vill säga, jag är en av mellanhänderna i en liten tragedi. Det började med, att din far fann några små stenar i fjället och lät dig leka med dem, när du var barn. Det började med det. Jag visste mycket väl, att dessa stenar bara hade det pris människorna ville ge för dem. Nåväl, jag satte ett pris på dem och köpte dem. Sedan gick stenarna ur hand i hand och åstadkom slit och kiv. Tiden gick. Nu kom jag hit upp för några dagar sedan, och vet du, vad jag ville här? Köpa igen stenarna!
Geissler tiger och ser på Sivert. Sedan får han också se säcken och frågar plötsligt: Vad är det du bär på? — Varor, svarar Sivert, vi ska ned till bygden med dem.
