ifrån boden och då och då Fredriks skratt. Så slog Aronsen upp boddörren och visade ut gästen. Men Fredrik kom inte, nej, han gav sig god tid och fortfor att prata. Det sista de hörde utanför var, att han försökte sälja gunghästarna till Aronsen.
Sedan drog karavanen hemåt — tre män, fulla av ungdom och hälsa. De sjöngo och gingo, sovo några timmar på fjället och gingo sedan åter. När de kommo fram till Sellanrå på måndagen, hade Isak börjat så. Det var väder för det: fuktig luft, då och då stack solen fram, en väldig regnbåge sträckte sig tvärs över himlen.
Karavanen upplöstes. Adjö, adjö…
Där går Isak och sår, stadig och trygg som alltid. Han går i hemmavävda kläder, ullen är från hans egna får, stövlarna av hans egna kalvar och kor. Han går religiöst barhuvad medan han sår. Överst på hjässan ö är han kal, men eljes har han rätt god hårväxt, det är som ett hjul av hår och skägg omkring hans huvud. Det är Isak, markgreven.
Han hade sällan riktigt reda på vad det var för datum, vad behövde han det! Han hade inga papper att inlösa. Kryssen i almanackan voro när en ko skulle kalva. Men han visste, när det var olsmässa om hösten, då hade han redan tagit in höet, och han visste, när det var korsmässa om våren och att tre veckor efter korsmässan gick björnen ur sitt ide: då skulle all säd vara i jorden. Han visste, vad han behövde veta.
Han är vildmarksbo av själ och hjärta och jordbrukare utan nåde, en återuppstånden från forntiden, som utpekar framtiden, en man från det första jordbruket, en fordomdags markbrytare, nio hundra år gammal och ändå nutidens man.
Nej, han hade intet kvar av pengarna för kopparberget, de voro bortblåsta. Och vem hade något kvar av dem, när fjället åter låg övergivet? Men allmänningen ligger med tio nybyggen och väntar på hundra till.
Växer här ingenting? Här växer allt, människor, djur och gröda. Isak sår. Kvällsolen lyser på säden, den
