Nu hade det kommit! Det klack till i Isak, och han svarade ingenting.
Du skulle ha kommit till mig och köpt marken, sade länsmannen. — Ja.
Länsmannen talade om taxering, råskillnad, skatt, kronoskatt, sade han, och när Isak fick litet förklaring, fann han det allt mindre och mindre orimligt. Länsmannen skämtade med sin följeslagare och sade: Nåå, värderingsman, hur stor är arealen? Men han väntade inte på svar, bara skrev upp gårdens storlek på måfå. Han frågade Isak om hölassen, om potatistunnorna. Och hur skulle de bära sig åt med råskillnad? De kunde inte gå upp rågångar i djupa snön i skogen, och på sommaren kunde ju människor inte ta sig hit. Vad hade Isak själv tänkt sig till skog och betesmark? — Det visste inte Isak, han hade hittills tänkt sig som sitt allt vad han såg. Länsmannen sade, att staten satte gränser. Ju större område du får, desto mer kostar det, sade han. — Jaså. — Ja. Och du får inte allt vad du kan gapa över, du får till ditt behov. — Jaså. Inger satte fram mjölk, och länsmannen och hans följeslagare drucko. Hon kom med mera mjölk. Var länsmannen barsk? Han strök till och med Eleseus över håret och sade: Är det stenar han leker med? Får jag se de stenarna. Vad är det här? De är så tunga, det är visst någon sorts metall i dem. — Det finns gott om sådana uppe i fjället, sade Isak.
Länsmannen återgick till förrättningen. Det är väl söder- och västerut det är värdefullast för dig? frågade han Isak. Ska vi säga en kvarts mil söderut? — En hel kvarts mil? utbrast följeslagaren. — Du kunde inte odla upp tvåhundra alnar, sade länsmannen kort. — Isak frågade: Vad kostar en kvarts mil? — Länsmannen svarade: Det vet jag inte. Det vet ingen. Men jag skall föreslå ett lågt pris. Det här ligger ju många mil inne i ödemarken, och ingen väg finnes.
Ja, men en hel kvarts mil! sade följeslagaren åter.
Länsmannen skrev en kvarts mil söderut och frågade:
