Och uppåt mot fjällen? — Där måste jag ha till sjön. Det är en stor sjö, svarade Isak.
Länsmannen skrev. — Nå, norrut? — Det är inte så noga, svarade Isak. Det är ingen riktig skog på myrarna.
Länsmannen skrev efter sitt eget skön en åttondels mil. — Österut då? — Det är heller inte så noga. Det är bara fjället över till Sverige.
Länsmannen skrev. Då han hade skrivit, räknade han över det hela på ett ögonblick och sade: Naturligtvis blir detta en stor egendom, och hade den legat nere i bygden, kunde ingen ha köpt den. Jag vill föreslå hundra daler för alltihop. Vad tycker du? frågade han mannen, som han hade med sig. — Denne svarade: Det är ju inget pris! — Hundra daler! sade Inger. Du skall inte ta så mycket jord, Isak! — Nej, sade Isak. — Värderingsmannen inföll nu: Det är som jag säger: Vad skall han med så stor areal? Länsmannen sade: Odla den.
Han hade suttit här och skrivit och knogat, då och då var det barnskrik i stugan, han fick väl skriva om alltihop igen, han kom inte hem förrän sent på natten, nej inte förrän i morgon bittida. Han stoppade in sina papper i väskan. Gå ut och spänn för, sade han till sin följeslagare. Sedan vände han sig till Isak och förklarade: Egentligen borde du ha stället för ingenting och betalning till på köpet, och det skall jag säga i mitt förslag, så få vi se hur mycket staten vill ha för att ge dig köpebrev.
Isak — Gud vet hur det var fatt med honom. Det var som om han inte haft något emot, att det sattes högt pris på hans ställe och på hans myckna arbete här. Han ansåg det väl inte för omöjligt att komma ut med hundra daler med tiden. Därför sade han inte mera, han kunde arbeta som förut och odla marken och hugga upp de äldsta träden till famnved. Isak hörde inte till dem som gingo och vaktade på gynnsamma tillfällen, utan han arbetade.
Inger tackade länsmannen och bad honom stå på deras
