bästa hos staten. — Ja, men jag avgör ju ingenting, jag bara skriver vad jag tycker. Hur gammal är den minste där? — Litet över ett halvt år. — Pojke eller flicka? — Pojke.
Länsmannen var inte ovänlig, men slarvig och föga samvetsöm. Sin värderingsman, fjärdingsmannen Brede Olsen, lyssnade han inte till. Den viktiga angelägenheten ordnade han på en slump. Den stora affären, som var avgörande för Isak och hans hustru och avgörande för deras efterkommande, kanhända i otaliga släktled, skriftfäste han på en slump — länsmannen bara skrev. Men han visade nybyggarna mycken vänlighet, han tog upp en blank slant ur fickan och gav lille Sivert i handen, sedan nickade han och gick ut och satte sig i släden.
Plötsligt frågade han: Vad heter det här stället? — Heter? — Vad namn har det? Vi få lov att uppge ett namn.
Det hade de inte tänkt på, Inger och Isak, och de sågo på varandra.
Sellanrå? sade länsmannen. Han hittade väl på det nu. Det var kanske inte ens något namn, men han upprepade: Sellanrå, nickade och körde.
Allt på en slump, gränserna, priset, namnet…
Några veckor därefter hörde Isak en gång, när han var nere i bygden, att det var något trassel med länsman Geissler. Det var en del pengar han inte kunde redovisa för, och han var anmäld för amtmannen. Så galet kunde det hända. Somliga människor rusa fram genom livet och stöta emot dem som gå sin stillsamma väg!
En dag då Isak varit nere i bygden med ett av sina sista vedlass och var på hemvägen, hände sig, att han fick köra för länsman Geissler. Länsmannen kom rätt som det var ut ur skogen med en handkappsäck och sade: Låt mig få åka med dig!
De körde en stund. Ingen av dem sade något. En enda gång tog länsmannen upp en flaska och drack ur den. Han bjöd också Isak, som sade nej. — Jag är rädd för min mage på den här färden, sade länsmannen.
