dem och skröt med dem, ljög på dem förtjänster, som de inte hade, och skylde över deras brister. — Vad säger du? svarade hon Inger. Att du inte sjunker ned i jorden av skam! Barnen mina, det var riktiga guds änglar mot dina! Är det mina barn du vågar tala om? De var allesammans sju guds änglar, när de var små, och nu är de stora och vuxna allihop. Bry dig inte om dem, du! — Än hon, Lise, kom inte hon på fästning, eller hur var det? frågar Inger. — Hon hade inte gjort något. Hon var oskyldig som en blomma på marken, svarade Oline, och hon är nu gift i Bergen och går med hatt, men vad gör du? — Och hur var det med han Nils? — Jag ids inte svara dig. Men du har nu ett av dina liggande ute i skogen. Vad har du gjort med det? Du har gjort av med det, du! — Vet hut och tig, och ut härifrån! skriker Inger åter och går Oline in på livet.
Men Oline viker inte, reser sig inte ens upp. Denna oförskräckthet, som liknar förhärdelse, förlamar Inger igen, och hon säger bara: Nej, jag skall väl leta på fällkniven! — Det skall du inte bry dig om, tillråder Oline, jag skall nog gå själv. Men ett kräk är du, som kör ut ditt eget folk! — Ja, du skall bara gå nu!
Men Oline går inte. De båda kvinnorna gräla ännu en god stund, och var gång väggklockan slår halv eller hel timme, hånler Oline och gör Inger ursinnig. Till slut lugna de sig något båda två, och Oline reder sig till att gå. Jag har lång väg och natten emot mig, säger hon. Det var dumt, jag kunde ju ha tagit litet mat med mig hemifrån, säger hon.
Härtill svarar inte Inger något. Hon har fått tillbaka sitt förstånd och slår upp vatten i ett fat åt Oline: Här har du — om du vill tvätta av dig litet, säger hon. Oline inser, att hon bör snygga till sig, innan hon går, men då hon inte vet, var hon är blodig, torkar hon på orätt ställe. Inger står och ser på en stund, sedan pekar hon: Där — på tinningen också! Nej, den andra tinningen, jag står ju och pekar! — Kunde jag veta vad du pekar på för en
