Brinkmans Stella.
I.
Vänskapen och brefväxlingen. Stella besjunges. Hennes lefnadskonst.
Martina von Schwerins roll som "Biktmoder" upphörde visserligen icke med Tegnérs flyttning från Skåne; men hon fick mera sällan tillfälle att utöfva den, och brefväxlingen blef heller icke, trots alla goda föresatser, så liflig. Men af en djup och ingripande betydelse också för henne hade dessa Tegnérs-åren varit. De kommo som kulmen på den utveckling hon i intellektuellt afseende genomgått först under Rosensteins, så under Brinkmans ledning. Och denna tjugoåriga utveckling var storartad. Med kvinnans bildbarhet, men också med en mera ovanlig själfständighet — som äfven och icke minst tog sig uttryck i hennes lefnadskonst — hade hon allt mer tillägnat sig litteraturens skatter, nått förståelse för dem och förmåga att bedöma dem. Hennes egen stil hade också utbildats, och här hade säkerligen Tegnérs inflytande varit det allra största ända från 1820-talets början. Till Brinkman började hon först vid 1820-talets midt att skrifva svenska och ännu dröjde det flere år innan hon uteslutande använde modersmålet i bref till honom. Det var emellertid ingen imitation af Tegnérs stil, som hon försökte; hennes eget sätt att tänka, som redan utbildats i det franska språket, är tydligen alltjämt detsamma, om än ytterligare riktadt och kultiveradt. I formen, särskildt i satsfogningen, märker man alltjämt den franska uppfostran. Men i liflighet och spiritualitet, i ordlekande kvickhet, i slående omdöme ser man hos Martina von Schwerin något med Tegnérs uttryckssätt kongenialt. Hon formar sina epistlar nästan konstnärligt, hon öfvertänker — ofta åtminstone — planläggningen och hon sammanbinder de olika delarna genom fintligt funna öfvergångar. Men det blir åtminstone under hennes höjdpunkt, 1820- och 1830-talen, sällan något intryck af förkonstling eller uppstyltning, om än orden stundom se afvägda eller afpassade ut. Hon har fin språktakt och säkert sinne för valörerna, och så bryter ofta hennes varma känslighet fram i hänförande rytm.
Redan i början af 1820-talet väckte hennes stil Leopolds beundran — det var Brinkman, som, sin vana trogen och full af förtjusning, meddelat honom några prof därpå. En annan gång berättade Brinkman att Blom, som fått höra utdrag ur ett svenskt bref af henne, framkastat den förmodan att Tegnér hjälpt henne vid affattandet. Detta var ju löjligt, menade fru Martina, och så mycket löjligare som ett par sidor i brefvet just handlade om Tegnér.
Till Brinkman råkade hon första gången skrifva svenska halft i misstag, som vi sett (ofvan s. 168). Ett af sina följande bref (1824) slutar hon så: "Farväl, bäste Brinkman! Ännu en god nyårsönskan på gammal ärlig svenska! Alla språk jag talar med Brinkman kunna i alla fall alltid deriveras från hjärtats." Sysslandet med den svenska litteraturen samt umgänget
