Hoppa till innehållet

Sida:Martina von Schwerin - Snillenas förtrogna.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

biskopinnan Faxe hade då redan fått den sig tillsänd af sin man. Emellertid tackar jag Brinkman på det högsta, som skänker mig det nöjet att själf äga detta lilla mästerstycke, som, oaktadt allt högvälboret tadel, är och förblifver ett sådant... djupt till tanken, sant till åsikten och snillrikt till uttrycken. Således, bästa Brinkman, förvånar det mig ej att dess verkliga värde ej uppfattas af mängden eller dess representanter... Hvad är väl på det hela ridderskapet och adeln annat än ett själfsvåldigt barn, som för tidigt sluppit undan riset? Oss emellan sagdt, bästa Brinkman, vämjes jag af allt det osmakliga ändamålslösa snack, som utväxlas våra talare emellan. Ingen kan älska det sanna oberoendet mer än jag — det som grundar sig på själens verkliga adelskap...

Tegnérs nyligen utgifna skaldestycken — med hvad förtjusning har jag icke återfunnit samlade (wie ein Blumenstrauss) alla min ungdoms välbekanta älsklingar, som — må Axel och äfven själfva Fritiof förlåta mig det — synas mig utgöra de skönaste strålar af skaldens gloria: Sång till solen, Elden, Nore, Dityramberne i Svea, Minnen öfver Munthe, Tiliander, Thelin, Hjälten, Jätten, Skidbladner, Sången, Polarresan, Stjärnsången, m. fl. Huru skön, kraftfull, eldig och högsinnad framträder ej i dessa Tegnérs sångmö! Hon var då hvad hon visserligen ännu är, det högborna himlabarnet, men utan världslig beklädnad. Snillets glänsande vingar voro henne nog, och endast med dessa rörde hon sig ledigt och fritt i ingifvelsens strålande rymder.

Märk, bästa Brinkman, huru litet man kan anklaga dessa Tegnérs första stycken för den slags arfsynd, som häftar vid så otaligt många af de senare, nämligen reminiscens! Jag undantager likvisst härifrån Nattvardsbarnen och den outsägligt sköna Tillägnan åt Norberg — visserligen ett af hans bästa stycken.

Brinkman känner mina gamla tankar om Axel. Då man äger så många skatter som Tegnér, kan själfva vänskapen tillåta sig att finna något guldmynt däribland oäkta; och fastän just detta stycke skänkt honom sin numera erkända popularitet får väl Brinkman själf med mig tillstå, att det är långt ifrån den mognad och fulländning, mot hvilken jag gärna utbytte några prålande bilder och alldagligt kärleksprat. — — — M.T.

Efter den stora promotionen i Lund midsommarafton 1829 — då Tegnér lagerkransade Oehlenschläger — och besöket i Köpenhamn, begaf sig den förre till sin Biktmoder på en dag (30 juni). Hon skref därom och sände Tegnérs promotionsdikt med detta bref (den 8 juli):

"Biskopen har nyss lämnat mig efter att hafva tillbragt en dag nästan helt och hållet med mig... Jag återfann honom mera glad, mera glänsande än någonsin; och trots allt man kan säga om hans poetiska begåfnings aftagande och hans idéers vulgarisering, fann jag dessa senare lika upphöjda, lika poetiska som någonsin, och intet skulle bättre kunna visa falskheten af den förra saken än det häri inneslutna stycket, som i allt synes mig värdigt hans bästa dagar... Biskopen är som Antheus i fabeln, som återvinner ny styrka, sedan han rör moderjorden, och