sanningslöshet i karaktärernas och känslornas utveckling, som hämmar allt stigande, varaktigt intresse" (18 februari 1836).
I Grannarne såg emellertid Martina von Schwerin en 'Fredrikas pånyttfödelse', åtminstone i dess första del. Planen i denna roman "är vackert tänkt och utan afvikelse utförd, hvad som ingalunda var fallet med Nina". Men när författarinnan med sina Morgon-väkter (1842) blandade sig i dagens religiösa strider, (om "Strauss och evangelierna"), blef detta af både friherrinnan Martina och Brinkman djupt beklagadt.
Emellertid gjorde Martina von Schwerin ändtligen 1840 Fredrika Bremers personliga bekantskap: "hon motsvarar fullkomligt min förväntan, och jag andas med henne bättre än jag på länge gjort", yttrade den förra till Brinkman. När Sofia von Knorring anonymt uppträdde med Kusinerna, trodde många att romanen hade Fredrika Bremer till författare; men friherrinnan von Schwerin ville snarare tro att den flutit ur en manlig penna. Sofia von Knorring kunde ju alls icke mäta sig med Fredrika, och hennes roman Torparen och hans omgifning fann ingalunda nåd för friherrinnan von Schwerins ögon. Men hon menade, att fru v. K. prydde vår litteratur, åtminstone med vissa af sina alster. Den 8 december 1836 skref hon till Brinkman:
"Hvad som synes mig särdeles utmärka Axel och Kusinerna, bredvid Fredrikas ideellare skapelser, är en större del erfarenhet af känslor, karaktärer och ting som gifver en mera lefvande hållning, en jämnare fart åt det hela. Man känner sig alltid inom sanningens område, och författarinnans onekliga konstfärdighet gör att man trifves där, om man ock stundom skulle hafva ett och annat att anmärka mot den kvinnliga finkänsligheten i tanke och skrift, som på ett tjusande sätt utmärker och återfinnes hos vår älskvärda Husrådinna. Men snart skulle jag falla i jämförelsens svaghetssynd, som jag nyligen ogillat, ifall jag sönderplockar dessa bägge rosor i vår vitterhets torftiga lustgård: den röda och den hvita; de trifvas så väl bredvid hvarandra i naturen och historien, och tiden har ju längesedan försonat deras politiska tvist!"
På tal om Kusinerna yttrade fru Martina en annan gång (12 november 1835): "Sällan äga fruntimmer så mycken sann logik som fordras till att föra ingifvelse, känsla, anmärkningsförmåga och redig tanke till ett så åskådligt och på det hela väl sammanknutet verk som detta lilla arbete synes mig. Uppfostran lika mycket som den af naturen åt kvinnan gifna receptivitetsförmågan är väl egentligen orsaken härtill. Öppen för alla intryck, saknar hon den bildande kraft, som förmår att söndra och blott behålla det för ämnet oumbärliga, och hon hushållar vanligtvis lika litet med idéerna i den abstrakta som med känslorna i praktikens värld. Glädjande är det likväl att se det man börjar tilltro våra fruntimmer en slags bildbarhet, som vittnar om upplysning och framskridande hos bägge könen gemensamt."
Något liknande hade hon yttrat tre år förut, då hon till Brinkman skref om C. F. Dahlgrens Freja; hon tillade då (11 mars 1832): "Ingifvelsen må vara lika för båda könen, men huru sällan lyckas den kvinnliga författaren i att framställa sitt ämne oberoende af den egna känslans subjektiva intryck, af omständigheternas kraf. I dessa förlorar sig
