vanligtvis hennes snillekraft, och ej blott här, men äfven i det verkliga lifvet förblifva ju omständigheterna de egentliga husgudar, åt hvilka hon alltjämt offrar, stundom till och med sig själf."
Hos öfverlägsna kvinnor gjorde sig vanligen något manligt gällande, såsom fru Martina anmärkt redan om madame de Staël. En annan af Brinkmans beundrade väninnor, Rahel Levin, berlinerromantikernas genius och orakel (se ofvan sid. 24), lärde Stella känna genom de efter hennes död (1833) af mannen, Varnhagen von Ense, utgifna anteckningarna och brefven. Om henne skref hon (26 februari 1835):
"Rikare och fullständigare organisation har väl ingen kvinna ägt — härligare faddergåfvor, hvilkas hyllning af er jag nu bättre än någonsin begriper; skarpare omdöme, renare forskningsbegär, djärfvare tankeflykt, spelande kvickhet, klarare blick och sedligt vinnande hjärta hafva väl aldrig som hos denna Enda förenats och upplösts i lugn och hjältemodig själfständighet. Icke utan högsta deltagande är möjligt att följa detta storartade sinnes oafbrutna framskridande, som väl egentligen ej kan kallas utveckling, då hon så till sägandes föddes i full blomma — någon större teknisk färdighet i uppfattandet och behandlingen af idéerna, tingen och människorna är allt hvad hon säger sig hafva vunnit på lifvet, hvarom hon på förhand visste allt. I originaliteten af hennes framställningssätt ligger någonting ytterst tjusande. — — — Erfarenheten är henne medfödd, därför intet tvunget bemödande, att däraf göra andra delaktiga, ingen oangenäm gnissling af alla de tågverk och hjul som vanligtvis sätta mänskliga bildningar i gång. Lifvande, lätt och smidigt är allt!"
På Rahel kunde dock icke vanliga teorier användas af de ena eller andra egenskapernas förhärskande; hon var "ett sällsynt, inspireradt snillrikt väsende", skref fru Martina till Tegnér, hvilken läste, men icke fullt senterade Varnhagens böcker. Den större upplagan af Rahels bref genomgick fru Martina "med samma förvåning öfver detta sällsamma snille, på en gång djupsinnigt och lekande, känsligt och skarpt, utan att dessa motsatta egenskaper komma hvarandra någonstädes i vägen, så fritt och naturligt talar hon snillets och tankeforskningens ädlaste språk ungefär som vi andra helt hvardagligt begära mat och dricka".
Bland nyare svenska romanförfattare kom C. J. L. Almqvist också snart att läsas på Sireköpinge, där fröken Martina — trots all sin moraliska stränghet — hos honom igenkände det originella snillet. Också modern erkände honom vara genialisk; men han hör, skref hon, till "de sönderfallna snillena"; i hans fantasier funnos drag af obestridligt värde, om likväl icke alltid af "författarsans och hvardagsförnuft". "Det går an" fann hon vara till tendensen afskyvärd. Hjältinnan, Sara Widebeck, vore ett kvinnligt oting, prosaisk och själfvisk. "Och till denna gyttjeartade råhet skulle kvinnan sänka sitt sköna, rena, försonande kall? Hon skulle därigenom känna sig friare, bättre, dygdigare? Omöjligt!" (21 mars 1840). — För öfrigt fann fru Martina hos Almqvist den nya skolans "moraliska mysticism", hvilken icke
