behagade henne. Bäst är han kanske, menade hon, i sina skildringar ur folklifvet.
En stor stilist var också Crusenstolpe, särskildt utmärkt i det ironiska. Men han blef alltmera en verklig "landsplåga", moraliskt förlorad med sina förgiftade pilar. "Hvarför skall snillet nedfalla i ett så orent kärl?"
Då var det en ren, både estetisk och moralisk njutning att läsa Geijer. Det var högtidsstunder, när man fick genomgå Svea rikes häfder, hvarom Stella skref (6 april 1826): "I afseende på öfverblickar, historiska undersökningar och stilens precision synes den mig vara en af dem, som komma att evigt hedra vår litteraturs närvarande period... Då vi i Sverige ha sådana författare som Tegnér, Geijer, ni, Leopold och Franzén, ja Atterbom och Wallin, behöfva vi icke beklaga oss öfver någon intellektuell fattigdom". På 30-talet lästes Svenska folkets historia "med djup och växande vördnad för Geijers snille"; i dess tredje del, som innehåller Gustaf II Adolfs historia, fann hon (8 januari 1837), "alla hans erkända förtjänster så till säga förklarade genom ämnets höga intresse och den väldiga, men på en gång hänförande tankekraft, hvarmed han vetat att under begränsade former framställa det lika stort, lika sant, lika fulländadt som hade man i själfva verkligheten genomlefvat denna våra häfders oförgätliga hjältedikt".
Den 5 oktober 1834 skref hon:
"Jag måste nu tala med eder ett par ord om Geijers Minnen — en bok, som gjort mig ett outsägligt nöje. Sedan Goethe tror jag mig ej hafva läst något som så uppfriskat mitt inre lif, som så uppdagat snillets individuella synkrets och tvingar hvar och en, som ej är blindfödd, närma sig den samma, att öppna ögonen, skåda in i själens djup och se. — Icke nog kan man beundra enkelheten af de medel hvarmed han tillvägabringar denna verkan på läsarens sinne. Jag hänföres häraf, och känner jag mig lika stolt, som vore jag en Uppsalastudent, att äga Geijer till landsman och till lärare. Lästes svenskan öfverallt, framträdde han visserligen såsom en af tidehvarfvets märkbaraste män. Men icke böra vi klaga öfver vetenskaplig råhet och snillearmod. Jag bortskänker hela det närvarande danska vitterhetsföljet för Geijer, Tegnér och er."
Geijers Litteraturblad, som stötte så många konservativa i landet, möttes med hänförelse på Sireköpinge. Möjligheten af en sådan månadsskrift visar i sanning en hög ståndpunkt hos nationen, skrifver fru Martina. En liten kontrovers hade visserligen familjen Schwerin, såsom grefve Lagerbrings närstående fränder, med Litteraturbladets författare, hvilken i en artikel (i decembernumret 1838) angrep Lagerbring som Gustaf IV Adolfs rådgifvare. Efter en skriftväxling mellan baron von Schwerin och Geijer slutade det hela fredligt i en något urskuldande förklaring af denne (aprilnumret 1839). Martina von Schwerin gladde sig öfver Geijers ädla sinnelag; men alla dessa subjektiva utlåtanden af den store historikern, som fyllde Litteraturbladets senaste nummer, menade ju Stella icke vara påkallade eller nödvändiga. "Mången skön, hög och djupsinnig tanke finner jag däri, och önskar blott att han ej i längden alltför mycket framställer sitt jag för att beskugga dem." —
