likstämmiga företräden, och sky, med en nästan löjlig, nu mer på rätta hållet försvunnen aristokratisk högdragenhet, hvarje blandning med de mindre bemedlade i samhället, som, därigenom försagda, allt mer och mer draga sig tillbaka och lefva som snäckan inom sitt skal. Wijks hus är kanske det enda, som häruti gör ett undantag. Olyckligtvis har han varit lidande hela hösten af giktkrämpor, och hans älskliga, renhjärtade och blåögda hustru uteslutande sysselsatt med hans vård. Jag har dock många och vänliga hälsningar till er från bägge, ty ej för många dagar sedan hugnade hon mig med ett morgonbesök. Hos mig själf är för öfrigt nätt och trefligt och gärna skulle jag vilja se er vid mitt tebord, där understundom några vänner samlas. Jag har bortlagt alla anspråk på ståtlighet och tom och hjärtlös glans, ser mina gamla vänner och låtsar ej märka de nyares missbelåtenhet att finna sig tillsammans med de fattiga Lorents, par exemple. Ett godt, släktkärt och förtroligt umgänge har jag i kommerserådet Ekmans hus, hvarest trefnaden i år betydligt ökats genom den förträffliga grefvinnan Platens närvaro, som tillbringar vintern hos sin bror."
Friherrinnan von Schwerin flyttade sedan in i det Ekmanska huset vid Domkyrkoplanen (nu rifvet) och bodde där länge, åtnjutande en omhuldande vänskap, hvartill frändskap och gamla förbindelser — också till kommerserådet Ekmans fru[1] — bidrogo. I den göteborgska societeten var friherrinnan von Schwerin en kär och värderad gäst och medlem. Denna societet växlade ju något under årtiondena, men flere gamla familjer lefde kvar, om än i nya generationer. En sådan var den Ekmanska, en annan den Lambergska. Den efter fru Martina uppkallade dottern, som blef gift Barclay, och som stundom i brefväxlingen under 1830-talet betecknas som Martina III i motsats mot Martina I och dennas dotter Martina II, hade äfven förut hört till det närmaste umgänget, då hennes man inköpt det ståtliga Hallska Gunnebo i närheten af Råda. Till den yngre generationens mest framträdande personligheter hörde fru Hilda Wijk f. Prytz, "den blåögda", som Brinkman kallade henne, "den älskvärda och oföränderliga", enligt Martina von Schwerins uttryck.
Här i denna societet kände gamla friherrinnan von Schwerin sig stundom "nedkalasad". Hon var också öfverallt gärna sedd för sitt hjärtegoda väsen, sitt glada, skämtsamma humör och vinnande, ytterst artiga sätt. Stundom saknade hon bland penningmännen ett vittert eller lärdt umgänge, hvarvid hon — åtminstone i sin korrespondens — blifvit vand. Men på det hela trifdes hon väl i sin födelsestad, där hon ofta uppsöktes af folk, som ville ha råd eller upplysningar eller beklaganden, samt af många andra, som ville njuta af hennes angenäma umgänge, höra ur hennes lefnadsminnen eller prata bort en stund i godt och fint sällskap. Det gällde nog en lång följd af år hvad hon skref till Brinkman den 4 april 1846: "I detta fall är jag blifven en verklig souffre-douleur för alla Göteborgs idlers". Hennes små tepartier voro mycket omtyckta; "de sticka af", skref hon, "mot de andra samkvämens stela prydlighet och kostsamma anspråk, därför finna sig alla belåtna".
Sitt humoristiska lynne bibehöll hon alltjämt.
- ↑ Född von Heideman från Halmstadlund (se ofvan s. 40).
